London och Jag

Just nu sitter jag i min källarvåning i visby och dricker Minute Maid här i min ensamhet. Jag har helt tappat lusten för att göra något. Klockan har slagit 13.30 och jag har fortfarande inte klätt på mig samt kammat håret.
Hela min kropp mår illa när jag hela tiden tänker på att en kamrats liv har tagit slut! Jag finner varken ro eller glädje i det jag gör.. och i varje människa jag träffar på stan, så finner jag dessa likheter..
Jag tycker att det är bajs att allt våld ska behöva sluta med att någon ska dö. Jag hoppas att alla inser vad som så lätt kan hända när man tar till våld.
Jag önskar att allt detta var ogjort men att alla nu framöver kan minnas vem som i torsdags fick sätta livet till.
Benny brydde sig mycket om alla han tyckte om. Det är så jag kommer att minnas honom! Jag har alltid tyckt om honom på ett speciellt sätt, trots hans temprament. Oavsett vad som hänt så har han alltid varit speciell.
Han tog sig tid att prata, ställde alltid upp och var otroligt kul. Jag, Belle och Benny satt förut länge och pratade på festerna och skrattade tills vi grät.
Jag kommer så väl ihåg när jag hamnade på sjukhus för att jag ramlat in genom glas dörren. Benny och Edde kom in till sjukhuset med en burk-cola. Trots att jag låg glad i sjukhus-sängen så var alla runt omkring väldigt allvarliga. Benny hjälpte mig till toaletten och tvättade händerna på mig och tvättade mina blödande sår i ansiktet. Dom frågade doktorerna efter filtar och jag minns hur Benny tog det på allvar.
Nu kan jag inte sluta gråta när jag tänker på att det var hans tur att ligga på bår..
Jag hoppas att mördaren har djup ångest för honom hatar jag!

/karro